torsdag 16 november 2017

Bloggtorka - not

Jag minns att jag när jag började blogga funderade på när det skulle ta slut. Dvs när jag inte mera skulle ha något att skriva om. Men hittills har de dagen inte kommit. Och inte heller känner jag mej stressad om jag inte har skrivit något på en tid - det brukar komma ..
Jag tror att det är med skrivandet precis som med fotograferandet - i det undermedvetna söker man teman. Ser sej aktivt omkring och processar det man upplever. Det blir teman för texter eller bilder. Och det är inte stressigt det heller - det betyder bara att man har ögon och öron öppna. Känns bara fräscht aktivt egentligen.
Och sen tror jag att både skrivandet och fotograferandet har en viktig funktion - tar till en del över det där jag hade förr, en person att dela med, det jag hört och sett. Sådär spontant på stubínen när jag kom hem.
Så ni, mina läsare och bildtittare - ni är mitt viktiga bollplank både när det gäller texter och bilder. Tack för det.




onsdag 15 november 2017

Vision Vasa - en mångkulturell stad

"Den farligaste av våra fördomar är tron att vi inte har några fördomar". "Vi som har privilegier tänker inte på att vi har dem"
De citaten fick jag mej till livs i går kväll på Kvinnoförbundets seminarium på temat hur Vasa ska bli en attraktiv mångkulturell stad.
Ett faktum är att 8% av Vasas befolkning talar ett annat språk än finska och svenska.
Ett faktum är också att Vasa har gjort upp en plan för att främja likabehandling och jämställdhet.
Och ett faktum är också - tror jag - att de flesta Vasabor lika litet som jag har tagit del av den planen.
Planeringen har styrts av lagen om jämställdhet mellan män och kvinnor (1986), diskrimineringslagen (2014) och den av staden godkända europeiska deklarationen om jämställdhet. Dessutom har Finland ratificerat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Plus att det i grundlagen och arbetsavtalslagen samt internationella avtal talas om jämställdhets- och likabehandlingsskyldigheter.
Dessutom - något som jag hörde om första gången igår - Vasa är med bland en av fem städer (Tammerfors, Uleåborg och två till som jag inte minns) i Finland i ett projekt som heter Rainbow Rights - alltså ett projekt för att befrämja rättigheterna för sexuella minoriteter och könsminoriteter.
Nu skulle det gälla att få ut den här planen till folket på ett sätt som går hem. Märkte själv nu när jag sökte material hur lätt det var att komma in i byråkratiska återvändsgränder där det talades ett språk som jag inte tog till mej.
Ner på verkstadsgolvet med planen. Vasa stads representant Marjo Hannu-Jama (som suttit med i arbetsgruppen som har gjort upp planen) redde igår ut begreppen men det behövs mer. Det var viktigt att det reddes ut - åtminstone jag fick upp ögonen för det jag vet att jag behöver veta mer om.
Nina Stubb - mångkulturutvecklare på Röda korset - tog på ett sätt ner en bit av planen på verkstadsgolvet genom att koppla ihop den med Integrationslagen. Som finns till för människor som kommer till vår stad utifrån - gästarbetare, asylsökande, kvotflyktingar t.ex.
Hon lyfte fram områden där det finns risk för strukturell rasism - politiken, medierna, utbildningen,välfärdstjänster,polis och rättsväsende, arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, hattal och hatbrott för att nämna några.
Men också det faktum att det är hela samhället - du och jag - som ska integrera. Vi ska våga säja ifrån. Vi ska se våra nya invånare som de resurser de är.
Vasa stads strategi - mångfald en resurs för framtiden
Det här är bara en bit av planen - det som berör våra nya invånare - det finns så många andra bitar som bör lyftas fram. Jämställdhet mellan könen, funktionshandikappades rättigheter, åldringars behov. barns rättigheter osv.
. Staden som politisk och strategisk ledare – likabehandling och jämställdhet i alla funktioner
. Staden som arbetsgivare – mångfald ger energi och välmående i arbetsgemenskapen
. Staden som tjänsteleverantör  - jämställd och jämlik service för alla
Det är teman som tas upp i den grundligt gjorda planen. Arbetsgruppen ska ha beröm för det de gjort. Nu kunde pressen lyfta fram det hela. Det lär ha talats i radion - har inte hört. Och vet man inte om att det finns så söker man inte heller material.
Ett axplock ur en viktig plan - en plan som inte får glömmas bort.






tisdag 14 november 2017

Kreativt

Vad kan det vara som får ett pratglatt gäng damer att sitta andäktigt tysta? Nå - tex det faktum att de tillverkar små äpplen av Fimo-lera på dockskåpskursen. Att de med tungan rätt i mun sitter och prickar in de smala bruna sakerna som ska bli skaft och blomrest. Att de sitter och försiktigt strör färg på de gröna för att de ska få röda kinder.
Så var det på kursen igårkväll. Och ibland hörden nöjda små utrop. Jag tror att vi alla var nöjda med kvällens jobb. Det blev - också för mej - mer än prototyper.
Forsatte idag hemma vid skrivbordet. Och oj, vilken terapi! Att vara kreativ och tycka att man lyckas. Att tillverka nåt med egna händer.
Nu har jag en massa äpplen och några päron, några Princessbakelser och en paj. Det som återstår nu är att bränna dem i ugn och sen ska de parkeras bland minimöblerna.
Nästa gång blir det julpyssel. Skulle gälla att läsa på för att få litet inspiration för att veta vad som ska tas med. Härlig kurs! Som jag dock ska lämna efter en termin. Behöver en obokad kväll. Tyvärr för jag gillar både kurssituationen och gänget. Kanske nästa höst igen....






söndag 12 november 2017

#metoo - en tid efter

Jag måste säja att jag är förvånad. Förvånad av kraften i #metoo-uppropet. Eller - egentligen - förvånad att det har fått ske så mycket som inte ar fått komma upp till ytan. Det vittnas om hur man tidigare har försökt anmäla sexuella trakasserier men inte fått gehör.
Men nu är det plötsligt rumsrent. Nu vädras alla garderober från långt bak i tiden. Och ja - visst är det bra. Men förvånande att det fanns  så mycket under korken som plötsligt poppade upp.
Vi ser det mest från Sverige där det verkligen har hängts ut, sagts upp, stämts inför rätta. Inte alls på så sätt i Finland - med några undantag. Har vi starkare lås på garderobsdörrarna hos oss eller är det sanningen att det inte finns så mycket att avslöja.
I efterdyningarna kommer sånt som diskuteras i en tråd jag just nu följer - en brittisk golftränare som inte vågar träna kvinnor mer - anser att risken är stor att han blir stämplad för trakasserier när han i sin undervisning rör vid sina elever. Läs här. Diskussionen i tråden böljar fram och tillbaka. Själv vill jag säja att jag kan förstå att #metoo-diskussionen har lett till en del osäkerhet. Och det är synd när det handlar om unga människor som söker sin identitet. Men - en golftränare bör väl i något skede ha tänkt igenom det här. Hur man rör vid människor - kollar om det är ok - hittar på andra metoder. Kan inte förstå att den professionaliteten skulle vara svagare än hos en massör, en läkare eller andra som i sitt yrke rör vid människor. Det osar dåligt samvete det där.
Men sunt att man tänker efter. När det gäller att gå över gränsen när det gäller sexuellt närmande - ja då finns det bara en regel enligt mitt förmenande. Ett stopp från motparten.
När det gäller att beröra människor i icke-sexuell mening - ja då gäller det att kolla vad som är ok. Jag är själv en kramande typ och har kanske nån gång generat sådana som inte klarar av fysisk beröring. Försöker känna efter vad som passar men lyckas kanske inte alla gånger.
Men att #metoo skulle bli en bromskloss för ett normalt sunt beteende - det vägrar jag acceptera.


onsdag 8 november 2017

Den här dagen

Varje morgon läser jag på Fb "Den här dagen". Dvs Fb berättar vad jag just det här datumet har skrivit de år jag varit med. Jag har censurerat bort den tuffaste tiden under B:s sjukdom och efter hans död. Behöver inte älta de uppdateringarna (läs: läsa mellan raderna) varje år. Minns nog ändå.
Den här dagen innebär inte bara vanliga uppdateringar med kommentarer (vilket är nog så intressant) utan också blogginlägg från just den dagen. Så värdefullt. Borde kanske tänka ut nått sätt att få ner dem från bloggportalen till egna lagringsmedier (utan att behöva copy/pasta). Skulle inte för något i världen vilja förlora de skriverierna. De är mer än en dagbok.
Tänkte jag imorse efter att med tårarna rinnande ha läst ett starkt inlägg som jag skrev för ett par år sen om min far. På farsdagen.