söndag 21 januari 2018

Kyrkan kan

Jag kommer just från kyrkoherdeinstallationen i min kyrka. En ståtlig tillställning där också biskopen deltog. Massor med folk på intallationsmässan och vid tillställningen efter.
Också andra som är nya i tjänsten installeras eller välsignas. Tom jag som nyinvald förtoendevald blev välsignad till uppgiften tillsammans med de andra. Och jag minns att det kändes bra. Och högtidligt.
Nu finns det förstås en andlig dimension i det som kyrkan gör vid de här tillställningarna men också en helt världslig bit vill jag mena - man presenterar de nya för folket.
Och när det gäller den biten tycker jag att det övriga samhället kunde ta efter.
Sådana funktioner som berör en kommuns invånare kunde uppmärksammas.
Några exempel - en skolas nya rektor, en ny kommundirektör/stadsdirektör, en ny polischef, kanske en ny vårddirektör. En liten tillställning - öppen för allmänheten - där den nya blir välkomnad och får visa upp sej för dem den ska tjäna.
Och varför inte - ett nytt fullmäktige kunde också på nåt smidigt sätt bli välkomnat till sin nya uppgift.- och få visa upp sej utan att behöva servera valfläsk.
Såna tankar efter kyrkoherdeinstallationen.





lördag 20 januari 2018

Matavfall

Jag läser på Yle:s hemsida om en person som lever på det han hittar i avfallskärl. Mat alltså.
 I samma artikel berättas att inom EU kastas det 173 kg mat per person och år. Och att var tionde brödbit, potatis och frukt i Finland hamnar i avfallskärlet.
Kom att tänka på mej själv. Jag slänger inte mat. Det är regeln. Tänker, fryser in, lagar mat planerat. Och faktiskt. Praktiskt taget inget hamnar i avfallskärlet. Något undantag - nån mögelostbit som blivit stenhård, nån gräddslatt som blivit dålig. Det händer sällan. Och - faktiskt i år - en del av den egenodlade potatisen och praktiskt taget all egenodlad lök som blivit dålig i förvaringen.
Det handlar nog om attityder mest tror jag. Och min attityd är att ta vara på "gudslånet". Finns ingen anledning att bete sej ansvarslöst här trots att vi lever i ett överflöd.
Och det bioavfall som kommer - typ fiskrens och skal av frukt och potatis - det läggs förstås i bioavfallskärlet.
Tillbaka till personen som lever som "dyykkari". Artikeln berättar vad allt han hittar i kärlet. Och nog är det ju otroligt hur mycket användbart - oöppnat - med outgånget datum som finns där. Men han anser också att han vågar äta sånt där datum gått ut. Och att han aldrig tagit skada.
Men han har andra idéer också. Inte använda toapapper utan bidédusch, inte skaffa barn för att inte belasta jorden.
Nåja - jag kan nog inte heja på dykandet - av hygieniska skäl - men vill istället slå ett slag för att vi ska tänka mera på hur vi hanterar livsmedel. Vi ska inte behöva kasta 173 kg mat per år. Vi ska inte just alls behöva kasta något bara vi tänker. Jag tänker - alltså kastar jag inte.





torsdag 18 januari 2018

Tänk om de har rätt

Tänk om det är sant det där som forskare och andra experter säjer. Det där att man inte ska använda surfplattor och telefoner i sängen. Dvs sluta sin dag med att utsätta sej för ljuset från skärmarna.
Nu har jag infört en regel att jag lämnar plattan stängd i vardagsrummet.
Och si - det har fungerat (ta i trä). Flera nätter har jag nu somnat utan piller eller annat och inatt sov jag hela natten.
Skämt åsido. Det är klart att jag tror på att det är som experterna säjer. Det är bara så avslappnande att ta fram plattan ochspela litet Wordfeud och Crossboss, att chatta med nån nattsuddare, läsa litet nyheter och kolla uppdateringar. Men tydligen är det för upphetsande.
Helt utan surf är jag ändå inte. Telefonen är med mej. Alldeles liten skärm. Och bara nån liten koll. Och kanske nån lugn sista chatt.
Och det viktigaste. Försöker hålla mej till min bästa läggdagstid. Försöker släcka lampan 23. Trist.



söndag 14 januari 2018

När någon håller på att försvinna in i sej själv

När den sprudlande livsglädjen är borta.
När det skärpta intellektet avtrubbas.
När de minnesdörrar som är öppna är de som leder till rummen med de gamla minnena.
När de nyare rummens dörrar öppnas bara en stund.  Och då ofta leder till oro eftersom det som finns i rummen kommer fram så fragmentariskt och är så svårt att uttrycka.
Då är det bästa att få möta den som är närmast.  Den som är där med sin kärlek. Kärlek som ibland bäst uttrycks via beröring. Men också med lugna trygga ord som har hörts förut. En röst som också säjer - jag kommer tllbaka snart. Och blicken som säjer - jag är här, nu och för alltid.
Då är det också bra att vara i trygg miljö där det finns människor i vars väsen det ingår både professionalitet och värme.
Och det är gott när någon kommer på besök och hjälper till att öppna dörrarna till de gamla minnesrummena.
Man får önska att balanserad medicinering och god vård ska hålla oro och ångest borta och att de glimrande gamla minnena ofta ska sippra ut.
Man får önska att de som står bredvid ska orka.
Alzheimers sjukdom är inte barmhärtig.
Inte mot den drabbade och inte mot dem som finns omkring - och speciellt inte mot den som är den allra närmaste.


Nya vindar

Det verkar som om statens järnvägar skulle ha fattat att fast de är statens så kan de vara serviceminded.
Man fick (förutom det trespråkiga inbandade) höra konduktören presentera sej och önska en trevlig resa. Man fick höra att nytt kaffe just blev klart. Lockande ord om menyn. Rabatt på smörgåsar. Menyn var dessutom helt ok. Jag åt en god fisksoppa på nerresan - och fick rabatt på kaffe-efter-maten.
Trevlig fortsättning på kvällen sades det när vi närmade oss ändstationen.
Tänk så enkelt. Och så viktigt att satsa på service idag när det finns så många konkurrerarande transportmedel.
Skam sägandes lade jag inte på minnet - men jag tror att allt extra sades bara på finska.