fredag 30 oktober 2015

Alla helgons dag

Alla helgons dag, hälgomess på min dialekt, de dödas dag. En helglördag som gör att veckoslutet känns annorlunda. Men framför allt - en helg som berör. En mild, stillsam, vemodig viktig dag när vi aktivt minns våra nära och kära som har dött. Fast vi minns dem ändå känns det bra att det finns en speciell dag.
Jag har i vuxen ålder två gånger upplevt den första allhelgonahelgen. Första gången för mamma när ett minnesljus tändes för henne för 11 år sedan, bara några dagar efter det att hon hade dött. Och för tre år sedan för B. Inget ljus dock men jag upplevde det väldigt starkt. Starkt och sorgesamt men samtidigt på något sätt försonande. Den kollektiva ljuständningen betyder mycket.
Först den som sker i kyrkan och sedan den som sker på begravningsplanen. Jag tänder mitt minnesljus som traditionen bjuder i Sundom. Så som jag gjorde med mamma och B, sedan med B och numera med en syster i sorgen.
Naturen bjuder på en lämplig bakgrund. Allt är förgängligt. Men ändå vackert och värt att ta till sej. Stilla vila i det oundvikliga - de kommer inte tillbaka, de kära. Men också en stilla vila i minnet. Så länge vi minns dem finns de.




onsdag 28 oktober 2015

Akta er!

Blev just uppringd av nån som berättade att jag har deltagit i nån tävling (brukar göra sånt jo) och att det kanske skulle komma vinst. Ett par tilläggsfrågor bara. Ok. Jo - till sin glädje kunde hon konstatera att jag får Kotivinkki för sju månader (snabbt tal) och en kryssning för två till Tallinn och ännu veloituksetta nåt nummer av en annan tidning. Turligt nog frågade jag upp vad hon sa i början. Kotivinkki för sju månader ja sen aikana kertyy (typ) 40 e maksua (också ett sätt att säja att det kostar!). Inte alls nån vinst alltså. Ok - vill inte ha då. ok - hyvää päivänjatkoa. Dit for Tallinnresan. Och Kotivinkki som jag gillar.
Alltså man ska nog lyssna till det finstilta! Voitto muka.


Försäljare

Har på kort tid träffat tre försäljare i mitt eget hem. En som mätte balkongglas och två olika som mätte fönster inför husets fönsterbyte. Alla tre väldigt kunniga. Hade svar på alla mina frågor. Men den sista - gårdagens herre - var så hopplöst pratig! Märkte med mej själv att jag stängde öronen när han svävade ut för mycket i ointressanta fakta. Var han hade sålt fönster, hur många hus osv. Han hade tom fram sin räkneapparat för att räkna fram ett tal som han ville delge mej. Tack och lov hade han humor så jag kunde stoppa honom. Om det blev nån lucka mellan orden alltså. Jag lyckades tre gånger.
Men hallå - man kan sälja fönster med färre ord! Hoppas för hans egen skull att han silar snacket inför mötet med hela husets folk.
Tror att alla vi som informerar, undervisar, bloggar eller annars försöker nå folk borde tänka på att det oftast räcker med färre ord än vi tror.




söndag 25 oktober 2015

Politik och partier

Politik är intressant. Och politiska är vi alla. Partipolitik kan jag också tycka verkar intressant. Svenska socialdemokrater håller kongress i Jakobstad. Svenska kvinnoförbundet - där tror jag att jag skulle känna gemenskap.
Men det är bara det - jag hittar inte ett parti som jag upplever att jag helt skulle passa in i. Så har det alltid varit och det har väl blivit bara starkare med åren.
Oftast röstar jag på SFP - Svenska folkpartiet. Huvudorsaken är språket. Och den breda liberala grundsynen. Men på något sätt finns det i partiet en närhet till storkapitalet som jag inte kan känna mej hemma i. Och så upplever jag en viss konservatism inom partiet. Och hur är det månne - finns det en störande och tärande polarisering mellan Österbotten och södra Finland?
SDP - Finlands socialdemokratiska parti - har många av mina sympatier. Ett starkt uttalat stöd för de svaga i samhället. Inte ett svenskt parti men i mycket ett parti som stöder svenskheten. Men sen - den där polariseringen arbetare och resten. Närheten till fackförbund som jag ofta upplever enögda.
De gröna - ett parti som i mycket har samma värderingar som jag. Eko, hållbar utveckling. Men då det ibland blir så fanatiskt grönt. Och smalspårigt. Oklart hur mina svenska intressen tillvaratas.
Skulle jag få tag i ett parti som innehåller allt det här skulle jag kunna tänka mej att ansluta mej. Och nu vet jag - ni som är aktiva inom de här partierna - ni kommer att känna att allt det här finns hos er. Jag vet också att det jag skrivit bara är en fingerkänsla - jag har inte läst partiprogrammen.
De andra partierna kommer inte på fråga men ett par kommentarer ändå.
Jag kan ju tycka att det inte skulle behövas ett kristligt parti - Kristdemokraterna. Tycker att människor med kristen livssyn kunde rymmas in i de andra partierna.
Och populistpartier - dem gillar jag inte. Därför sörjer jag inte över att Sannfinländarna minskar i popularitet.
Nu är det lätt att raljera och slänga omkring åsikter om partier. I verkligheten tror jag det finns goda intentioner inom alla partier. De har grundats för att man har upplevt att det finns något viktigt att värna om.
Och trots att en enskild individ är liten när ett parti fattar beslut tror jag ändå att det är klokt att lära sej att förstå varann på individnivå. Att göra som en bekant fullmäktigeordförande påstod att han gör - han bjuder hem "motståndarna" på middag.
Nu mina vänner inom partierna - nu har ni er chans att göra reklam.
Själv fortsätter jag idag med att lära mej mer om kyrkliga beslutande organ - ska på bredeningsmöte inför valet till kyrkomötet och stiftsfullmäktige.





Dagens dikt

Nu är det dags att lägga upp den årligen återkommande höstdikten. Jag tycker den så väl beskriver stämningen en regnig oktoberdag. Och med vintertid dessutom. Men ingenting går upp mot när vännen L läste den långsamt med sin kraftfulla stämma. Här kommer den.


Bilden är lånad















Kaksi vanhaa, vanhaa varista
nuokkuu hiljaa pellon aidalla.
Ruskea on rinta kaisliston,
taivas harmaa. Sataa. Syksy on.

”Kurkikin jo lähti”, veljelleen
toinen virkkaa niinkuin itsekseen.
Pitkä hiljaisuus. Jo toinenkin
”niin maar; lähti”, sanoo takaisin.

Sitten vanhukset taas vaikenee.
Järven pintaan sade soittelee.
Sukii siivenselkää toisen pää.
Toinen joskus silmää siristää.

Höyhenihin niskat kyyristyy
Sataa. Hiljaista on. Hämärtyy
yli pellon mustan kynnöksen.
Tuntuu riihen tuoksu etäinen.

Kaksi märkää, vanhaa varista
nuokkuu aatoksissaan aidalla.
”Täytyy tästä…”, toinen havahtuu,
lentoon verkkaisesti valmistuu.
”Käyhän taaskin tarinoimassa.
Oli oikein hauska tavata."

Lauri Pohjanpää. Syksy.

fredag 23 oktober 2015

Inte så illa

Stod idag i Citymarkets kassakö bakom en gosse med utländskt utseende. Det visade sej att han inte hade vägt sina syltmunkar. Kassafröken hade svårt att hitta koden i sina listor. En dam flera kunder bakom mej tjoade till. Hon hade samma syltmunkar med kod på påsen.Påsen langades fram till kassan. Men hon hade två - gossen hade tre. Smarta kassafröken kirrade det med dubblering och rabatt. Observante gossen reagerade på priset - det var för stora munkar - hans var små. Damens syltpåse langades igen fram till kassan. Subtraktion och vi var på ruta noll. Gossen vandrade själv till munkstället efter en kod och lugnet lade sej.
Skojig incident i sej men ännu skojigare och betydligt viktigare var vårt beteende. Istället för att alla tyst och surmulet skulle ha följt med det hela var hela kön engagerad. På finska och engelska om vartannat. Och alla var glada.Trots att damen bakom mej var på lunchrast och hade bråttom och jag höll på att rinna bort i min nya vadderade jacka. Inte så illa för att vara Finland!




Promenadmöten

Det säkraste sättet att träffa mej torde vara att gå på promenad med mej. Och det är nog inget dåligt sätt att umgås. Fyra promenadmöten har jag haft under veckan som gått (om man räknar söndagen till veckan som gått - något som jag inte brukar göra).
Väninnan på långlång promenad på söndagen. Tryggt småprat, viktiga saker varvade med mindre viktiga. På måndag långväga gäst i stan. Väninnan från ön. Underbar kvällspromenad med tid för uppdatering och gemenskap. Onsdag förmiddagsstavis med tjejen jag inte träffat sedan skoltidens resa till Danmark. Vi har väl aldrig umgåtts på riktigt. Möttes på Fb och nu i onsdags bokade vi in en förmiddag. Samtalet böljade fram och tillbaka och vi var genast inne på väsentligheter. Fräscht!
Torsdagsstavgången - tre "snabbgångare". Människor jag egentligen bara träffar på torsdagarna. Vi hann avhandla många saker under vår vandring till Sunnanvik och tillbaka. Det är ju så intressant med människor som har olika livserfarenhet och intressen. Man lär sej så mycket!
Summa summarum - möten under promenader är nåt jag rekommenderar. Jag tror att de endorfiner som frigörs under promenaden tack vare den fysiska aktiviteten och naturupplevelserna gör att hjärnan är både alert och avslappnad - och diskussionerna blir därefter.
Minns att jag under jobbtiden någon gång var på promenadmöte med mina studiehandledarkolleger och att vi tyckte att det gav mersmak.
När man dessutom läser om nyttan av att vandra så kan man bara säja - mer gruppvandrande åt folket!
Och ja - för egen del gäller det ännu att ligga i - Hälsostegen pågår månaden ut. Hoppas det goda promenerandet kommer att fortsätta efter det att bokföringen upphör.


tisdag 20 oktober 2015

Min del av riksåttan

Jag har i princip hela mitt liv rört mej norrut längs riksåttan. Mellan Vasa och Jakobstad (och vidare till Kållby). Vasa - bostadsort. Kållby -hembyn - där finns släktingar och också vänner från förr. Jakobstad - Pedersöre kyrka - föräldragraven. Munsala -Monå - B:s villa och numera Munsala -B:s grav. Nykarleby - där bor syster. Bennäs - moster å Hemmet.
Idag susade jag fram och tillbaka och färden gick i ett huj.
Då kom jag att tänka på vilket projekt det var för vår familj att ta sej från Vasa till Kållby innan vi skaffade bil. Och nu talar vi tidigt 60-tal. Haldins buss från Vasa till Jakobstad. Spypåsar vid varje bänk. Och troligen användes de också för jag minns precis hur det luktade i bussen. Min mamma hade lätt att bli åksjuk och jag antar att det "smittade av sej" på oss barn ibland. Våra sittplatser skulle alltid vara långt framme. Oravais 10 minuter-Oravainen 10 minuuttia var budet när vi var halvvägs. Fint ställde där man kunde fika. Men det hann man ju inte med för man skulle ju gå på toa. Alla skulle gå på toa. Minns precis hur den lilla toan med gröna väggar och skyhögt avstånd till taket såg ut. Och minns också hur mamma stod utanför och skyndade på - många i kön och 10 minuter var inte så lång tid. Gissa hur det fungerade. Vet att det är sant - kollade med syster som har samma minnen. Men sen fick man nåt gudomligt - en köpesmörgås från kaféet. Ljust bröd med skinka, tomat och gurka - och persilja. Då mådde man inte illa!
Jakobstad - bussbyte - en viss väntan vid busstationen. Och så äntligen - stopp i Kållby och vi var framme. Jag undrar hur lång tid hela äventyret tog.
Betydligt längre än idag åtminstone. Nu susar vi fram med 100 km/h en stor del av vägen.
Det gjorde jag idag också när jag plötsligt såg en stor och ståtlig älg vara på väg upp på vägen på min högra sida. Tvärnitade och hörde bara hur mina nya vinterdäck skrapade mot asfalten. Lyckades stanna - älgen blev skrämd och vände in mot skogen. Bakomvarande bil märkte att jag bromsade och ingenting hände. Motkommande trafik berördes egentligen inte eftersom älgen vände - och jag höll mej på min sida.
Allt gick väl - men jag insåg hur farligt det kan vara att röra sej på riksåttan.


fredag 16 oktober 2015

I mörkret

Såg just ett avsnitt av serien Bron. Det slog mej hur svårt det var att se nåt. Har inte världens bästa syn men det här var nåt annat.
Konstaterade (och konstaterar nu när jag snabbspolar genom avsnittet) att de flesta scener utspelar sej i mörker. Hemma hos på natten, på sjukhus på natten, på office på natten, ute med bil på natten. Nån gång var bilden nästan svart.
Undrar varför de gör på detta viset. Mer dramatik på så sätt?


onsdag 14 oktober 2015

Skumma affärer

Det här temat har jag berört tidigare. nu berörde också någon annan det - Kuningaskuluttaja.
Ni som har varit med, ni vet. Den där situationen när man ska ställa till begravning och går in i den diskreta fina begravningsbyrån. Där möts man av fin personal som kan hantera situationen. Ingenting att klaga på. Men sen det som tycks vara tabu. Priserna. Man frågar aldrig - förstås inom just den byrån.Men man jämför aldrig med andra, ifrågasätter inte. Och hur skulle man orka med det?
Och det visade sej i programmet att man har svårt att få fram priser på förhand. "Byråernas sidor är inte gjorda på det sättet"., "sidorna är inte uppdaterade" - nåt sånt sa hon, begravningsbyrådamen. Och talade om handarbete, doftande trä och fin inredning. I en kista som eventuellt ska brännas upp!
En begravningsbyrå hade lägre priser - ägaren anser att han inte kan vara med i förbundet för han klarar inte av att uppfylla villkoren. Han vill ha öppen prissättning.
Vad är det här för skumraskaffärer? Låter antikt. Låt  vara att servicen är bra och tröstande. Men pengar borde få diskuteras - inte bara när det gäller val av kista och urna utan när det gäller hela processen.
Och vi dumma levande - vi borde ju säja hur vi vill ha det. Antar att om mina släktingar går till en begravningsbyrå och säjer att de vill ha den billigaste kista som kan fås fram så fås den fram. Jag vill ju nämligen att man använder ett vackert bårtäcke som finns i församlingen. Och om de säjer att ingen urna behövs eftersom stoftet ska strös så fungerar det också. Och om tillräckligt många väljer billigt (och samtidigt ekologiskt) så blir det standardlösningar på de flesta begravningsbyråer.
Det tjusigaste i programmet var en ung kvinna somhade gått på kurs och tillverkat sin egen urna. Den blev så fin att hennes mamma bad att få låna den. Och det går bra eftersom det också där också handlade om ströbegraving. Återanvändning - tillverkat med kärlek. Undrar förresten vem som tar vara på alla ströbegravningars urnor?




lördag 10 oktober 2015

Samtal värt nästan 2000

Ska tydligen få ut något på min hemförsäkring. För första gången i mitt liv.
Det var så här. En morgon kände jag att nåt hänt med mitt balkongfönster. Det rörde sej på ett nytt sätt. Visade sej att fästet som löper i övre skenan hade gått av. Troligen materialtrötthet för samma sak hade hänt hos grannen. Som redan hade beställt nytt glas. Tänkte att jag får reservdel från deras fönster och var med när Lumonkillen installerade.Och konstaterade att det nog inte går att reparera. Ja övertog grannens gamla fönster och fick dem till torpet där de nu väntar på kompisar. Ska bli ett lusthus är det tänkt.
Och själv tog jag mej en funderare rörande mitt eget fönster. Och fick en idé. Hemförsäkringen. Var hos Pohjolas representant och diskuterade. Hon sa ja men kontaktade Helsingfors som ringde upp och bekräftade. Jess. Det var ett samtal värt nästan 2000 euro. Beskedet finns nu i min nätbank och när räkningen kommer scannar jag den och lägger in den och får pengarna. Modernt värre. Har ett år på mej men tror nog det blir aktuellt i höst. Förstod på disponenten att jag är ansvarig om fönstret faller ut och skadar någon.
Det bästa med allt är att jag nu får fönster som är mycket bekvämare att tvätta än de gamla. Plus att det inte just kostar mej nåt att få dem utbytta. Tack och lov att jag tänkte på försäkringen!
Och ja - dessutom kommer det en sats glas till till lusthusbygget.




fredag 9 oktober 2015

Samlas

Intressant. Igår en föreläsning om artros hos Folkhälsan. Tidigare videoföreläsning om hjärnan. Tjockt med folk. Salarna fulla. Skulle gissa på över 100 båda gångerna. Damer - mest damer. Varför?I dessa tider med fina program på tv och möjlighet att hitta allt man behöver på nätet.
Kan förstå att man strömmar till för att höra en person - Filip Koskinen, mycket bra - tala live. Man kunde ställa frågor och fick svar. Men videokonferensen - på finska (massor med svenskspråkiga) där vi bara såg ett bildspel. Varför? Egentligen var det mycket sämre än ett motsvarande program på tv. Kanske man inte visste vad man skulle bjudas på. Eller är det nu så att människor vill vara med människor. Att det är trevligare att ta till sej information om man sitter i ett auditorium med 100 andra än att sitta i tv-soffan. Ett socialt event irl. I så fall säjer jag jess! Och hejar på sådana som ordnar föreläsningar för folket.








tisdag 6 oktober 2015

Föreläsningar

Jag trodde det var slut med föreläsningar och fortbildningar när man slutar jobba. Men så är det ju inte. Det finns nåt nästan varje kväll. Som dessutom är öppet för alla, inte bara för dem som hör till någon förening eller organisation. Nog får man fortbilda/allmänbilda sej alltid.
Tänk nu bara på sjukhusets serie - om hjärnan som jag redan var på. Och ett par till - om örat och om fetma. Idag Vasa Svenska Kvinnoklubb som ordnar nåt på temat integration och på torsdag en föreläsning om artros. Lärorikt och intressant.
Sen måste jag ju erkänna att jag är så barnslig att jag njuter av att sätta mej i vackra lokaler och bara njuta av att få vara med, och förstås - av att nån bjuder nåt åt mej.
Ännu en sak - som jag måste skippa - Träffpunkt Arbis har en öppen föreläsning om en speciell typ av gemenskapsboende. Måste kolla efteråt vad som sagts.




måndag 5 oktober 2015

Morgonstund

har som vi vet guld i mund. Fick jag erfara imorse när jag stavade genom en folktom stad i gryningen. Gick genom ännu mörka parker, det var tyst, det var vackert. Var på väg för att ta blodprov och klockan var före 7.
Och nu skulle det då ändras närmaste anhörig i mina papper på sjukhuset. Nu när jag var inne för en åtgärd. Icke. Remissen för åtgärden borde ha kommit från en avdelning på sjukhuset. Protest! Kom så ihåg vad jag fick för bloggsvar. Tack H för det. Arkivet då? Javisst där fungerar det. Men säj det då! Inte krävde jag att personen skulle göra det själv. Hur ska folk förstå att fråga efter sånt när de bara talar om att det inte går. Gick för säkerhets skull och kollade var arkivet var men kunde inget uträtta för de var inte på plats ännu. När jag sen går dit ska jag skola dem att de ska upplysa avdelningar och andra som möter "lösa" patienter. Jag kan ju inte vara den enda som har det här behovet.
Gröten smakade sedan bra - jag hade ju varit utan mat sen igår på eftermiddagen.
Och stegmätaren visade över 4000 steg. Hälsostegen you know.




lördag 3 oktober 2015

Att leva fullt ut

Sjukdomar är jag inte så bra på. Okej - nog sådant som man begriper, som går att kurera och sånt som går över. Men inte sånt som kan betyda något riktigt allvarligt, som betyder väntan på provresultat och annat oroande.I de flesta fall är det cancerspöket som fladdrar. När jag har haft något som har varit under undersökning hos mej själv har jag varit sjuk av oro. Rationella argument har inte alls hjälpt.
Och likadant när det har gällt nära och kära. Och de har varit många.
Undrar just hur många bra livsdagar jag har förstört med att oroa mej. Sådär på riktigt.
Kom just på att ju äldre jag blir desto fler blir de nära och kära - och jag själv med -som är under undersökning, har fått en diagnos eller är under behandling. Tycker det känns som om de skulle vara väldigt många redan nu.
Ska jag leva resten av mitt liv i oro? Nej, bort det. Det är synd i ordets alla betydelser. Men hur ska jag lära mej att leva ett liv i ro och glädje trots oro.
Vem kan hjälpa mej att hitta ro i oron? Att ta vara på mina dagar.

fredag 2 oktober 2015

Studia generalia

Har alltid tyckt om begreppet. Expertföreläsningar, öppna för alla. Igår bevistade jag en sån på Vasa centralsjukhus. Den första i en serie på tre. Om hjärnan. I den fina nya Y-delen av sjukhuset. En fantastiskt stilig miljö. Ett stort auditorium fullt med folk. Videoföreläsning från Åbo. Och där vill jag mena att det brast. Vi fick aldrig se de duktiga föreläsarna, vi såg bara två små bilder av folk i olika auditorier och det bildspel som var grund för föreläsningarna. Jag vill mena att tekniken borde ha kunnat utnyttjas på ett bättre sätt. Att vi åtminstone under frågestunderna skulle ha fått se annat än slutbilden på ett bildspel. Gav kommentar - hoppas de har bättrat sej till nästa gång.
Och vad lärde jag mej då (borde ha fått bildspelet digitalt för att kunna kolla upp viktiga saker).
Fick lära mej att behandling av hjärnans sjukdomar kostar mest av allt - mer än tex cancer. Fick lära mej att typiskt för Alzheimer är att händelseminnet förstörs. Fick lära mej att effektiviteten när det gäller att lära sej nytt blir sämre med åren - men att man absolut kan lära sej nytt. 60-75% av hjärnans sjukdomar handlar om Alzheimer. Det kan vara bra att kolla Aivoliittos hemsida för att lära sej vilka symptomen på hjärnblödning och hjärninfarkt är. Ring 112 - minuterna är dyrbara. Ganska kusligt vilken skillnad i möjligheten att bli återställd beroende på hur snabbt man kommit under vård. Håll koll på blodtryck och flimmer! Känn din puls! Hjärnans celler förnyas i princip inte men vi har en kognitiv reserv att ta av. Och en positiv grundton trots att det var allvarliga saker. Vi kan göra saker för att hålla vår hjärna i skick - tex använda hjärnan, se till att ha ett socialt nätverk (rannikkoruattalaaset blev speciellt nämnda), äta rätt, motionera, sova, vara måttlig när det gäller alkohol. Det sista föredraget handlade om Nauttivat aivot och där var det musik som gällde. I behandling av skador i hjärnan. Och den undersökning det talades om visade att tango var speciellt effektivt. Och det räcker med att lyssna.
Det här var en kort sammanfattning som inte på något sätt ger rättvisa åt föreläsningen. Och säkert kan jag ha uppfattat något fel också. Men givande var det.
För övrigt anser jag att alla institituioner - åtminstone de som åtnjuter samhällsstöd - borde vara skyldiga att ordna studia generalia och upplysa folket om vad de håller på med. Sjukhus, utbildningsenheter, industrin. Förekommer ju nog i någon mån men mera vill vi ha.
Och Eino Grön och Satumaa spelar i bakgrunden. Det funkar nog också på en hjärna som inte har något diagnosticerat fel.


torsdag 1 oktober 2015

Nå nej!

Har länge haft i tankarna att ändra närmaste anhörig i sjukhusets papper.B står fortfarande kvar. Har ändrat i HVC:s papper.
Idag ångade jag förbi sjukhuset på min stavis och tänkte att jag går in och frågar. Akuten var närmast och inga kunder så jag frågade där. Kanske vi kan göra det här sa tjejen - men jag ska fråga. Efter ett låångt telefonsamtal kom hon tillbaka och berättade att man kan ändra sånt bara i samband med att man är inne för nån åtgärd - på avdelning eller poliklinik.
Ridå! Ska man då stå med medvetslösa mej och ringa ett nummer som inte finns mer. I och för sej har jag aktuella ICE-kontaketer i telefonen och dessutom en app med alla mina vårduppgifter - och närmaste anhöriga. Men den telefonen kan vara borta eller krossad då.
Jag uttryckte skepsis till att reglerna skulle vara sådana men tjejen stod på sej.
Undrar om det verkligen är sant eller om hon hade ringt till nån Såmar-Nylund (ett begrepp).
Jag kom på att jag ska ta blodprov på måndag - är det ett ingrepp som duger. Ja det troddes så.
Tästä puhutaan vielä.


Klyftan

Det talas om två stora problem i vårt land just nu - regeringens sparpaket, dvs ekonomin och den stora flyktingströmmen. Jag börjar tro att vi har ett tredje minst lika stort problem - klyftan mellan människor i vårt land. Klyftan som bildas av att vi har olika åsikter om flyktingar och om ett mångkulturellt samhälle. Jag har inte trott att den klyftan skulle kunna vara så stor. Eller så är det en minoritet som skriker så väldigt och pressen som ser ett scoop.
Behöver inte upprepa det som har hänt runt om i landet - saker som har dragit vårt land i smutsen också utomlands. Tänker tala om "mindre" och närmare saker.
Saker som eventuellt har haft en grogrund men hållits nere eftersom det inte har funnits nåt hot. Nu finns hotet här. Vi har massor med flyktingar i Österbotten, i Vasa. Kanske borde i grannlägenheten, kanske träffar vi dem i butiken. Och då bildar vi läger.
Själv kan jag ju inte förstå att man inte skulle ta emot människor i nöd och har sällat mej till dem som vill hjälpa. Och den viljan är enorm - en stark kraft som säkert förenar.
Men lika stark tycks kraften vara i det andra lägret - de som av olika orsaker motsätter sej att vi tar emot flyktingar. Jag läser om vänner som gallrar bland sina Fb-friends. En som tog bort sin egen mor från vänlistan. För att de hade olika åsikt i flyktingfrågan.  Jag hör om folk som säjer att man vågar ju inte se dem (flyktingkarlarna) i ögonen . De kan ju tro nåt. Och riktigt mörkrädd blev jag igår när jag läste inlägg i en av Puskaradiorupperna på Fb. Att såna uttalanden kan komma från vanliga Vasabor!
Att människor är rädda för människor! Hur kan det bli så? Jag har umgåtts så mycket med folk på den accepterande sidan att jag har svårt att förstå att det finns åsikter som är diametralt olika. Och själv har jag alltid upplevt att vi ska hjälpa där vi kan. Oberoende av ras, religion och kön.
Men det är klart - nog reagerar jag också nånstans i mej då jag läser att flyktingar knorrar över maten de får. Vad är nu det? Läste sedan att det förmodligen handlar om att de fått mat som den inte klarar av - typ mat innehållande laktos som de blir sjuka av eller annat som är helt främmande för dem. Var det nu medias försök tillett scoop igen. Men för all del - klart att det finns knärrbyttor bland flyktingar också.
Jag hoppas att vi finländare på något sätt ska få klyftan mellan oss att minska. Att hjälpivrarna och motarna ska inse att det hela handlar om människor som vi själva. Att de inte a priori är farliga. Att människan inte ska behöva vara rädd för människan. Och det ska vi klara av - stolta över att vi är finländare som ta emot människor som ska bli nyfinländare. Ingen vill skapa nåt minisyrien eller mini-irak.
Jag börjar förstå Sverigeboende väninnans oro över att Sverige trampar sej själv på tårna i sin iver att vara ickerasistiskt. Att inte kränka nån. Ett exempel  var en flicka som fick kvarsittning i skolan för att hon hade ett telefonhölje med den svenska flaggan. Eller var det nu bara ett scoop igen. (Anm. Det var inget scoop eller nåt annat på riktigt heller utan ett skämt. Tack för den upplysningen A)
Is i hatten. Refugee welcome. Välkommen att bli finländare bland oss andra finländare.