Äntligen plast!

Som jag har väntat! Och larmat. Och samlat. Men gett upp när inget hände. Och nu händer det! Vi ska få börja samla in plastavfall separat. Plats som ska återvinnas - inte brännas!
När jag köpte torpet började jag spara allt mitt plastavfall på vinden. Och bara väntade. Och frågade runt. Och hade radio Vegas reporter som gjorde en "juttu". Minns att hon beskrev mina samlingar som duvor i taket - upphängda plastkassar med platsburkar i. Måste ge upp och bestämma att avfallet skulle köras till Stormossen. Också då med en Vegareporter. Ett helt bilsläp fylldes och reportaget gjordes både på torpet och på Stormossen. Vad det skulle vara skoj att höra de här två reportagen nu.
Efter det har jag snällt lagt allt i brännbart. Och fått vara med i Tv som sorterare - med kamera och reporter på min egen gård. Och så skrev jag i skolbladet om sortering.
Förstår ni nu att sortering ligger mej varmt om hjärtat.
Nu väntar jag med spänning på var plastinsamlingsställena ska komma. Och ja - naturligtvis börjar jag redan spara alla tomburkar och annat lämpligt plastmaterial. Gör du sammalunda! Vi har inte råd att bränna upp (eller ännu värre - dumpa) dyrbart råmaterial!

Motion

Hitta en motionsform som du gillar. Gör motionerandet till en vana. Är du riktigt lycklig blir vanan ett behov.
Jag tycker det är dit jag har kommit. Förmiddagspromenaderna har blivit ett behov. Med eller utan stavar. Nästan varje dag som inte innehåller någon annan form av motion. Alltid samma rutt. Mina älskade småhuskvarter och Arboretum. Med telefonens kamera i beredskap. Ca 45 minuters vandring. Ca hälften av det antal steg som rekommenderas per dag.
Idag kändes det så starkt att jag lämnade bort morgonfilmen. -10 grader,sol, rimfrost. En naturupplevelse! Rosig om kind kom jag in och fick så småningom en rykande kopp kaffe. Livskvalitet! Fortsätter det så här lär ni nog få se många bilder från småhuskvarteren/Arboretum.

Inte mera

Så här efter julafton kan jag inte låta bli att glädjas över att jag egentligen inte sysslar med julklappar mera. Varken ger eller får. Det är klart att det hade sin charm att söka trevliga saker åt släkt och vänner. Och att det var bra att få nyttiga saker till hushållet när man skulle bygga upp det från noll. Men inte aktuellt mera. Om man inte räknar små symboliska saker. Själv ger jag helst sånt som jag tillverkat - antingen matvaror eller pyssel. I år hade jag en del dörrkransar som jag delade ut. Och om jag ger nåt köpt ska det vara smått - också till formatet. För att inte belasta någons redan överfulla skåp. Är så glad över de saker jag själv har fått - de hittar sin plats.
Tror att jag i mycket är påverkad av flyktinginsamlingen i höstas. Att sortera det överflöd som människor gett. Naturligtvis för att hjälpa men säkert också för att få rum i garderober och skåp.
Vill inte ha mera. Borde hellre gallra. Ta som exempel badhanddukar som tidigare var nåt som kunde komma som julklapp. Jag har så många att jag inte på något sätt kommer att nöta upp dem under min livstid. Fullt i handdduksskåpet. Och det är inte det enda jag har många av.
Mitt problem är dessutom att jag inte förmår mej att kasta bort saker. Så det gamla finns kvar om det kommer nytt.
Hade tänkt köpa mej nåt nytt till julen men kunde inte komma på något jag behövde/ville ha.
Men kanske ändå - nu när klädrean börjar på riktigt... Kläder brukar ju bli snyggare i takt med att priset sjunker. Och nog kan jag glädjas över nya saker ännu - tack och lov.

Julafton

Viola Renvall får stå för julaftonens predikan. En längre skriven av mej själv kan man få genom att läsa det jag skrev ifjol (klicka)

 Julens verkliga hemlighet 
   
Har du sett spåren om morgonen
av någon, som gått förbi ditt hus
i mjuk, vit snö
nära julen,då alla träd har prytt sig
med lustiga hättor.
Då undrar du kanske - vem?
ett flyktigt ögonblick.
Så utplånas dina tankar.
Om jag sade dig vem
som gick därute
kväll efter kväll förbi,
skulle du tro mig då?
Det är julens verkliga glädje
Någon som inte begär presenter,

som bara vill ge,
någon som bär röda tulpaner
till de sorgsna,
doftande brödkakor till de fattiga-
En flicka med ljuskrona-
En gosse med gloria-
Någon som säger: Följ mig!
Glöm dina egna önskningars
långa lista!
Det finns så många  att göra glada.
Julens verkliga hemlighet
går förbi ditt hus i snön
och kallar på dig.
(Viola Renvall)

Jul igen

Vi stretar och ställer till jul. Handlar, städar, pyntar. Njuter. Vill ha det som förr trots att som förr inte mera finns. Kanske som förr inte finns för någon men det märks nog speciellt för den som mist någon som varit en del av julgemenskapen. Någon som man delade förberedelserna med, någon som man njöt av friden tillsammans med.
Inte så att jag för egen del säjer att min jul är ett problem. Jag har ju alltid tagit vara på julen på mitt eget sätt och det finns kvar. Plus att en del nytt och fint har kommit in. Program, gemenskap. Men nog är julen en tid när det stora vemodet rullar in. Kan kännas bra och milt och det gör det för det mesta. Men så ibland hugger det till. Mitt hugg kom idag när jag plockade fram en gammal och nästan grotesk julprydnad. Vi hade haft nåt gemensamt skojigt med den och det blev bara plötsligt så stort. Så är det och det rår vi inte på.

Vill önska mina bloggläsare av alla slag en fridfull jul - med glädje, vemod och eftertanke.

Bara glömt

Facebook berättar så trevligt för mej vad jag gjorde "den här dagen" under alla år jag har varit medlem. För ett tag sedan hade jag (för ett år sedan) skrivit ett i mitt tycke förträffligt inlägg om att man borde byta matvaror inför jul. Dvs sånt som man tillverkar. Fick många glada positiva kommentarer på Fb. Men det där hade jag ju glömt. Man måste ju börja i tid. Jag måste börja med att bjuda ut min goda julsenap, min förträffliga kålrotslåda och mina underbara pepparnötter enligt min mammas recept. Och jag måste i tid efterlysa inlagda sillar, kanske pepparkakor och eventuellt nåt annat som finns hos nån av er. Och så bestämmer vi byte. Kan ni inte påminna mej nästa år så vi får igång det?

Som på Strömsö

Hittills idag har det gått som på Strömsö. Fick en lånetelefon som är mycket bättre än min egen. Stod och väntade utanför Gigantti litet före 12 - fick service genast de hade öppnat - och fick utskrivet garantibevis till telefonen. Och hann handla mat innan det blev för tjockt med folk i Stenhaga.
Men det bästa - for via Loppis och hittade en jacka för 25 e. En fin brun Icepeak dunjacka. Blir en värdig ersättare till den som brann (se gårdagens inlägg). Tills jag hittar det ultimata - en lodenrock.
Och hela färden avslutades med ett gemytligt julbesök.
Så nu gäller det bara hos reparationsfirman imorron - att de accepterar att reparationen är en garantisådan.

Bild tagen med lånetelefonens kamera

Inte som på Strömsö

Nej - idag gick det inte som å Strömsö.
Skulle ta min telefon som hade varit på laddning.
ERROR: Unable to find a bootable option. Press any key to shut down.
Den texten mötte mej. Försökte med mina gamla knep - volym+ ström på, batteriet ur. Ingenting - jo den surrar till och visar NOKIA men sen igen ERROR. Besökte min operatör som inte heller lyckades. Nu är jag utan telefon - ska besöka reparatör på måndag. Googlade och hittade nåt recept men tror den får bli servad av proffs. Har garanti på den ännu. Men utan telefon! (Läs utan Internet på fickan!)
Sen på kafé på stan. Tyckte det började lukta bränt då jag hade satt mej. Och jo - min nya jacka som jag hade hängt på stolens ryggstöd hade fattat eld. Nära stolen ett par levande ljus som jag inte ens hade märkt. Reagerade snabbt men resultatet var ändå en förstörd jacka. Stort hål på ärmen. Men det var smått - skulle ha kunnat hända värre saker.Tjejen bakom disken kontaktade sin chef utan att jag ens bad om det och erbjöd 50 e för sveda och värk. Accepterade, felet var ju mitt men nog stod ljusen på klantigt ställe.
Att sånt. Men mig till heders kan nämnas att jag inte är speciellt upprörd.Världsliga saker. Och jag fick just löfte  om en lånetelefon. Och jackan - tja - den får väl bli en väst. Och det är ju inte ens kallt.

Nästan men inte riktigt

Var inbjuden till skolans julfest. Och med glädje deltog jag i alla moment - julkyrkan, julgröten och abinas program. Härliga saker som tillsammans blev en vacker och stämningsskapande helhet. Som förr - fast inte riktigt. En komponent saknades. Den där ilande underbara känslan av ett - nu, nu börjar lovet efter en lång hösttermin. Den känslan får man bara om man har jobbat en lång hösttermin. Grattis till den, mina kolleger och alla andra som får jullov. Vi andra får bara tacka och ta emot en pärla på vårt halsband mot julen. Inte illa det heller. Och ett stort tack till abina för ett fint, proffsigt och juligt program.

Bilden lånad från gymnasiets Fb-sida

Bakfilosofier

Att baka handlar mycket om logistik. Har just logisticerat mej genom två satser deg till pepparnötter - min mammas julsmåbröd. Två satser för att jag bara tycker så mycket om dem. Under bakningen finns det inte tid för så mycket annat. Degen ska rullas till småbollar, ugnen ska vaktas och slutligen ska de svalnade småbröden försiktigt fås ner i julsmåbrödsburkarna. Och det där ska gå i jämn takt så ugnen inte är tom och småbröden inte bränns.
Litet hinner man i alla fall göra. Smaka och filosofera. Smaka på degen - det blev väl inte för mycket ingefära i deg nr 2? Smaka dem som blev litet brända och inte platsar i burkarna - tycks ha litet ojämn ugn. Smaka på dem som av nån anledning blev fula. Och ibland smaka bara för att det känns så frestande.
Tankarna gick till svunna tiders jular i jämförelse med dagens. Mitt julbak - utan att blinka använde jag smör, vitt mjöl och socker. Lyxvara förr i tiden. Lyxvara som man kanske unnade sej bara till julen. Tillsammans med en massa annat man unnade sej bara till julen. Se på Emil i Lönneberga så vet ni vad jag talar om. Men också min egen mor hade hela livet julen som den helg när det bullades upp på ett helt annat sätt än under resten av året. Det satt förstås i från barndomen - småbrukarfamilj med många barn. Det fanns nog inte  svängrum att välja lyxmat till vardags där. Men till julen - då ställdes det till. Grisen slaktades. Det bakades vetebröd. Minns att mamma berättade att björkaskan till lutning av julfisken hämtades från skolans kakelugn - hemma eldade man inte med så fin ved. Men jul ställde man till och det blev nog något som följde henne hela livet. Trots att tiderna var bra och vi hade råd att välja vad vi åt också till vardags och andra tider av året.
Jag misstänker att den som inte har varit med om fattigtider inte ser så stor skillnad mellan jul och andra helger. Vi äter vår innerfilé och bakar vårt vetebröd när vi vill. Men förstås - speciell julmat har vi fortfarande - tack och lov.
Och det hade jag idag också - pepparnötter. Var så mätt att den goda äggsåsen med potatis nästan var onödig.

Pärlbandet

Som mina bloggläsare otaliga gånger förr fått höra så är jag en julmänniska. Lever upp inför jultiden - redan före första advent och efteråt minns jag höjdpunkter. Och det intressanta är att höjdpunkterna inte alls behöver vara det där som man kanske tänker på när man tänker på jul. Nej, höjdpunkterna eller pärlorna i halsbandet på vägen mot jul kan vara mycket oväntade. En nattmacka i det städade köket en sömnlös natt, julstädandet, ett möte med en människa på stan (vi blir ju alla så goa ju närmare julen kommer), vackra skyltningar på stan, hyacinten på nattduksbordet - ja det kan i praktiken vara vad som helst som fastnar som pärla på halsbandet - det halsband som finns kvar också efteråt när jag vill minnas. Imorse fick jag en lysande pärla när jag var på luciamorgon i kyrkan. Ett långt och fint program - mycket folk. Lucia med tärnor, medarbetarkören, musiker och präst som höll andakt på tre språk. Glad över att jag som pensionär kan ta del och samla pärlor också på dagtid. Visserligen samlade jag pärlor på halsbandet också medan jag jobbade men nu får jag leva ett långsammare liv och det är som om pärlorna skulle fastna bättre då.

Om humor

Var nyligen på en tillställning där jag kände mej avvikande. Det hölls ett föredrag som väckte stor munterhet hos de flesta. Det skrattades högljutt. De flesta gjorde det. Inte jag. jag satt med ett - vad jag föreställde mej- artigt leende på läpparna och kände blodtrycket stiga.
Har tänkt mycket på varför jag reagerade så annorlunda än de flesta. Och vad det egentligen handlade om - föredraget eller föreläsningen som det hette. Och varför ogillade jag?
Nå för det första var ju föreläsaren något av en ståuppkomiker. Och ståuppkomik gillar jag definitivt inte. För det andra fick man intrycket att det var en föreläsning med seriöst innehåll. I mina öron truismer inpackade i skämt. Dessutom fanns det flera saker jag gärna skulle ha tagit upp till diskussion. Och kontentan var att vi ska skratta mera för att må bra. Det var så tjoigt och tjimmigt att jag bara längtade bort.
Kom imorse att tänka på humorns väsen. Humor är en kinkig sak. Och viktig sak. Jag brukar tycka att om jag ska trivas en längre tid och på ett djupare plan med någon så måste vi på något sätt mötas i humor. Viktigt för mej fast jag igår säkert verkade helt humorbefriad.
Vågar inte ens försöka definiera den typ av humor jag gillar. Men det är mycket som får mej att uppleva att nånting är roligt. Kanske mera sällan jag skrattar högt (tyvärr) men nog kluckar jag av förtjusning och nog känner jag endorfinerna strömma till ganska ofta.
Det kan vara en finurlig ordvändning, en vardagssituation, barn som uttalar, spontanroligheter.
Tillbaka till föredraget - det var ju bra att de flesta njöt - det kan jag bjuda på. Och så vet jag  vilken livscoachföreläsning jag ska undvika nästa gång den bjuds.

Lärargåvor

Såg ett inslag ikväll i MTV:s nyhetsutsändning. Som handlade om hur det blir allt vanligare att ge gåvor åt lärare. Man intervjuade en mamma med flera barn och en mängd lärare att ge åt. Hon talade om ett maxtak på 20 e. Nu förstod man inte om hon menade per barn och lärare eller totalt. En försäljare på Marimekko som prisade modellen med att ge presentkort istället för gåvor.
Och lärarna då? Från ett dagis. Nu skulle de ha haft tidernas chans att i ett nyhetsinslag på bästa sändningstid få sagt att otyget med lärarpresenter jul och vår borde få ett slut. Men icke. Istället räknar de upp vilka presenter som är trevligast att få. "Joulukuusenkoristeet, kynttilät, jotain syötävää tai juotavaa, posliinia..." För all del också egenhändigt gjorda saker.
Men hallå - hur kan man elda under en dylik tradition. Och hur vill man ha prylar av ett helt gäng barn? Prylar som oftast inte är till nån nytta. Var är miljötänket? Och framför allt - var är jämlikhetstänket? Hur ska en ensamstående förälder med många barn kunna leva upp till sånt här? Och hur känns det för det barn som inte har fått pengar hemifrån för att köpa nåt? Fy bubblan säjer jag. Nu körde ni nog fel,bästa kolleger. Antar att det här med personliga presenter mest gäller dagisar och lågstadier. Men för all del - nog samlas det ihop pengar i klass till andra lärare också. Förhoppningsvis inte så stora summor per elev får man hoppas.
Hur tänker ni - föräldrar och lärare och skolelever?

Finlandia. Finland.

Lyssnade just helt traditionsenligt på Finlandia. I storstereon. Från cd. Hela stycket och inte enbart hymnen. Satt och mediterade i mitt trygga vardagsrum. Såg en tjock tallstam utanför fönstret. Och de blåvita flaggorna i kvarteret skymtade fram. Fick tom en vision av morgonljusningen - en strimma på himlen.
Tankarna gick till tider som jag inte har upplevt. Som jag hör om via mina föräldrar. Hört mamma berätta om krigssjukhuset och bomberna över Jakobstad. Om hur morbror stupade. Om hur fattigt det var. Om de evakuerade. Väldigt få berättelser från fronten har jag hört. Man talade inte om det. Det var för hemskt.
Och säkert har jag i min barndom känt av fattigfinland efter kriget - jag är ju född -52. Men det var inget man tänkte på.
Välfärden har ökat i vårt land och vi har det fortfarande tryggt. Vad man än säjer.
Men tryggheten har fått sina sprickor. Det händer kusliga saker väldigt nära oss. De kan hända hos oss också. Det krig som pågår idag är inget som märks - förrän det märks. En farlig underjordisk verksamhet. Som kan slå till var som helst. Och som i vissa länder slår till mest hela tiden.
Och det invanda har för många fått sej en törn. Det är så många nya människor här. De ser så annorlunda ut och talar så att man inte förstår. De beter sej så annorlunda.
Jag upplever att mitt liv är oförändrat trots det som händer omkring mej. Jag kan leva mitt vanliga liv och jag känner mej trygg i mitt land.
Men jag får inte slå mej till ro. Jag måste ut ur mitt vardagsrum med den finländska utsikten - ut ur min bekvämlighetszon. Jag måste på något sätt hjälpa till att få dem som kommit till vårt land att hitta sin plats i det finländska samhället. Om den processen misslyckas kan det gå riktigt illa. Om den lyckas - och till det behövs vi alla - kommer det att bli riktigt bra. Vårt fina demokratiska land kommer att fortsätta att vara en trygg plats för folket och vi får fortsätta att lyssna på Finlandia och känna att det brusar i bröstet av allt vi är stolta över och glada för. Grattis Finland på självständighetsdagen!

Terminsrapport

Det kan passa bra med en rapport från den första terminen som pensionär nu. Nu därför att jag ska till skolan på självständighetsfest och studentdimission idag.
När jag tänker bakåt verkar det väldigt länge sen jag njöt av den varma hösten och satt på gården i stan och klippte mattrasor. Något euforisk över att jag fick vara ledig - dag efter dag. Bokade in frivilligjobb via Folkhälsan, hann gå på föreläsningar, gick på stavgång och kör. Egen förmiddagspromenad de vardagar som var utan annan idrottsaktivitet.
Sen kom det mera - både mera program och sånt som tog energi. Och det blev nog troligen så att det blev litet väl mycket som var bokat/fyllde tankarna. Det var sådant jag inte själv valde. Men programmet som kom till var superviktigt och har faktiskt gett mycket. Och det som fyllde tankarna är bara sånt som sker i livet.
Summa summarum har det varit en intensiv höst. Men den har känts tillräckligt ledig eftersom jag har lyckats med projektet fredad fredag nästan till 100 procent.
Och som fortsättning på den fredade - sköna helgrutiner. Det som jag litet funderade över - kommer vardag och helg flyta ihop - det blev inte verklighet. Jag känner av helgen lika intensivt som när jag jobbade.
Och jag har inte haft några jobbabstinenssymptom. Jag märker inte längre när klockan är 15 och skolan slutar. Kan sakna vissa moment i det sociala men det har kommit så mycket nytt att det inte är nåt jag tänker på.
Skönt med lugna morgnar - inga aktiviteter för pensionärer tycks börja tidigt. Om man nu inte ställer till det själv.
Nöjd med min tillvaro - men ska kanske freda fler dagar - åtminstone då och då - i framtiden. Jag ska ju pyssla också. Och gå ut och äta lunch. Och träffa ännu mer folk. Men aktiviteterna utanför hemmet - tex frivilligjobbet via Folkhälsan - är superviktiga och ger mycket.
Dessutom har jag just nu det som jag alltid har längtat efter - tid att ta in julen i mitt liv redan i adventstid.

Konstiga serier

Det tycks vara i tiden att producera serier som rör sej på gränsen till vad som kan förstås. Eller - egentligen går över gränsen.
Två som jag tänker på är Jordskott och Ängelbyn. Jordskott lämnade jag i mitten - blev för konstig. Och det senaste avsnittet av Ängelbyn bekräftade det jag har tänkt ända från början - den kommer att bli konstig. Men bara ett par avsnitt kvar nu så jag ska nog se till slut.
Jag kan acceptera konstigheter om det är klart från början - för då kan jag låta bli att se. Typ fantasy och rymdäventyr.
Men när en "vanlig" serie med normalt folk som äter, sover. älskar och begår brott börjar röra sej i det onaturliga - då är jag inte med. Som nu Ängelby. Det är inte farligt att dö - det är bara en annan dimension. Nåväl - så länge kan jag vara med. Men när de döda vistas på en förbjuden bana i bowlinghallen då vill jag inte. Konstig sten där nåt ska hända. Och en av personerna som enligt mitt förstånd har dött två gånger redan och sedan finns i den "normala" världen. Antingen är det nån symbolik jag inte förstår eller så rör sej serieskaparen på gungfly.Tänker på sådana - kanske labila människor - som ser en sån här serie och tror att det är sant. Allt blir bra om du kastar dej nedför stupet. Och så tänker jag på dumma  mej som ödar tid på att se sånt här. Men jag har lurats in i det via det vanliga i början!
Jag hoppas nån kan kullkasta min tolkning och lyfta upp serien.

Förkyld pensionär

Ska man vara småförkyld är det skönt att vara pensionär. Sådär som jag är nu - småförkyld pensionär. Så där litet att man nog är igång och skulle ha gått på jobb trots tungt huvud. Man gör ju så. Som pensionär kan man välja att inte anstränga sej, att befria sej från stavgång och vila när det känns så.
Och dessutom smittar man inte ner någon.
Men som pensionär utsätts man inte heller för smittor och blir inte stärkt mot attacker. Tycker mej ha upplevt att snuvbobbor lätt fastnar på mej i höst.
Borde komma mej till butiken för att köpa ingefära. Både gott och nyttigt en sån här dag.