onsdag 31 januari 2018

Gemensamt ansvar 2018


"Gemensamt ansvar är en folkrörelse för kärlek till nästan. Det är den evangelisk-lutherska kyrkans årliga storinsamling, som hjälper nödställda i Finland och u-länderna, oberoende av härkomst, religion eller politisk övertygelse."

Så säjs det i årets broschyr för Gemensamt ansvar. Och trots att kyrkan står för insamlingen är det ju minsann allas vår gemensamma sak. Ingen kan väl låta bli att beröras av temat - människors nöd. Ingen kan väl blunda för att vi som har möjlighet till det skall hjälpa. 
Republikens president är insamlingens beskyddare.

"Jorden ska brukas av alla, alla gemensamt, alla tillsammans.
Den känner inga rika bara fattiga som den föder.
Det är inte av ditt goda som du ger till den fattige,
det är en del av hans eget som du ger tillbaka"

Så säjs det i sången.
Litet fakta som också framkommer på kampanjsidan.

470.000 finländares inkomster räcker inte till för skälig minimikonsumtion
I Afrika och Mellanöstern lever över 20 miljoner människor på svältgränsen.

Av de insamlade medlen går 40% till att hjälpa finländare. 20% förmedlas via Kyrkans diakonifond som delar ut ekonomiska bidrag till människor i nöd i Finland och 20% går till det hjälparbete församlingarna utför via diakonin.
De 60% som återstår går via Kyrkans utlandshjälp till katstrofhjälp i utlandet.

Man kan bidra till insamlingen på många sätt och insamlingssätten varierar från församling till församling. Vasa svenska församlings medlemmar har fått en bankgiroblankett instucken i förra veckans Kyrkpressen. Referensnummer 305789. Dessutom kommer vi att använda insamlingsbössor - mer om det senare. Ja, och så ska det bli lotteri . Huvudvinsten är en tavla.
Man kan betala på modernt sätt också via telefonen. Information i broschyrerna
Många kollekter kommer att gå till Gemensamt ansvar.
Inkommande söndags högmässa som samtidigt ät startskottet för insamlingen och psalmaftonen i Brändö kyrka är exempel på tillfällen där det kommer att samlas in kollekt för GA.

Och det där med bössinsamling. Tre fredagar i följd - den 9.2, den 16.2 och den 23.2  kommer vi att stå med insamlingsbössor i Citymarkets aula i centrum av Vasa. Vill du stå och samla in pengar och med din tid bidra till att lindra nöd - ta kontakt. Jag sammanställer listor på insamlare.
En och en halv timme av din tid - och du gör skillnad.
Kontakta mej på Facebook eller på epost siv-britt.hoglund@outlook.com.
Tack för uppmärksamheten.
Jag låter Stig Dagerman få sista ordet
Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. 
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl. 
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler. 
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.













måndag 29 januari 2018

Släpp fram de unga

I det röstningsområde där jag satt i valnämnd var det väldigt många unga som röstade. Unga föräldrar, studerande, kompisgäng som kom tillsammans. Förstagångsröstare som behövde info innan de gick in i röstningsbåset.
När jag kom hem och valvakan redan hade pågått ett bra tag uppfattade jag att också här fanns de unga med. Unga åsikter kom fram, valvaka med studentföreningen Politivas (?). De unga som uttalade sej hade mogna åsikter och uttryckte sej bra.
De unga vill och kan. De är intresserade av politik. Men vad bjuds de att rösta på? Nästan enbart gubbar och gummor. Ok, det här var ett presidentval och där är det ganska naturligt att det krävs en viss erfarenhet av kandidaterna.
Men - med tanke på kommande val - hur viktigt skulle det inte vara att få fram unga kandidater. Unga kandidater tillsammans med de erfarna som också behövs. Unga kandidater som skulle få unga och andra att inse att politik inte är nåt enbart för de namnkunniga som redan mamma och pappa har röstat på. Få ännu fler unga att inse att vi alla är politiska och att det är viktigt att ta del. Nya fräscha röster - höjning av röstningsprocenten.
Jag säjer inte att det inte skulle ha funnits unga kandidater tex i senaste kommunalval men det finns säkert plats för många fler. Släpp fram de unga!





onsdag 24 januari 2018

Bokhyllan

Bokhyllan - mitt liv. Så känns det ibland.
Det var superviktigt för mej att skaffa böcker när jag skapade mitt eget hem. Både skönlitteratur och facklitteratur. Gick med i bokklubben Bra böcker som innehöll båda - kanske litet för mycket ibland. Bokhandelns rea var en fröjdetid.
I mitt nuvarande hem finns böckerna i en Lundiahylla som sitter som en smäck i gången mellan tambur och sovrum.
Och nu är det tid att döstäda bokhyllan. Nu har jag blivit så klok att jag inser att det jag inte vill läsa, det vill ingen av mina arvtagare heller läsa. Dessutom behöver jag hyllutrymmet för mitt pyssel. Och ännu - det är en viss känsla om man vet att de böcker som finns kvar i bokhyllan betyder nåt.
Därför är det nu dags att beskriva bokhyllan - så länge den är (nästan) fylld med böcker. bara att hänga med.
Hyllan är tredelad och jag har ganska bra koll på vad som finns var.
Del 1:
Mina (och äldre släktingars) skolböcker och dem kommer jag att behålla. Läsebok för de små (tryckår 1934) kan man ju bara inte göra sej av med. Bara de intressantaste av mina egna är kvar.
Mina dagböcker - ett evigt dilemma. Vad gör man med dem? Nog intressanta dokument. På samma hylla samlar jag årsberättelser från min skoltid - både egen och jobbtid.
Faktaböcker. Mest på temat hälsa verkar det. Och mitt i raden ståtar uppslagsverket från mitt barndomshem. Lilla jätten. Vad säjs om boken med över 1500 sidor. I tunt papper.Tryckårssidan är tyvärr borta. -40-talet säjer Google. Oj vad jag har läst i den!
Gamla fotoalbum - mors och fars. Historiker. Vasa, Jakobstad, skolor. Rariteterna pappas militärminnen och mammas sånghäften. Och Boken om vårt land som jag har i flera versioner.
Studietiden - svårt att skiljas från de fina böckerna.
Pysselhyllor finns redan. Där bor tex en massa stickgarn.
Kontorsmappar. Sånt som så småningom blir digitalt. Rådet är det redan men husbolagen släpar efter.
Stickmönster samlade ur tidningar. Sångtexter.
Del 2:
Skönlitteratur. Där gallras det och bara de kära böckerna sparas. Testläser såna som jag inte minns och avgör efter det.
Svenska språket tror jag man kan kalla följande hylla. Skolböcker, författare tex.
Trädgård har en egen hylla. De böckerna har betytt så mycket att de måste få vara kvar trots att jag ofta söker information på nätet nu. Och visst är det skoj att pappers-googla ibland när man söker namnet på en växt. Den stora boken om trädgård levererar.
Bra böckers lexikon. Frågan är vad man ska göra med den gamla kunskapen i vackra böcker. Och detsamma gäller Läkarlexikonen - som ju säkert innehåller en hel del gammal och felaktig information.
Kokböcker - plats för gallring men absolut inte alla. Det är stämning att ta fram julmatsboken och planera. Och att läsa Annas poetiska böcker om kryddor, mat och julmat. Dessutom finns min mammas gamla kokbok där. Mycket intressant. Och Marta förstås.
Noter - som borde portioneras ut. Sånt som jag aldrig kommer att spela.
Del 3:
Diabilder. Har ingen diavisare så de borde digitaliseras bums.
Bibelböcker som jag kallar dem - de andliga böcker som fyller en hel hylla. Lär inte vara värda nåt fast tryckåret är 1800-tal. Men de är ju så vackra!
Sångböcker - aldrig så jag skulle kasta dem. Att inspireras av en julsångbok, Evert Taube-visor och annat - det går inte an via nätet. En papperssångbok, orgeln och jag = feeling. Dessutom - allsångsstunder vid brasan på torpet - det kräver ju pappersböcker.
Ordböcker. Många gamla. Språklexikon. SAOL. Bläddrar då och då fast det är nätet som gäller för det mesta. Två av dem är statíonerade på toa där det löses korsord (schh).
Dikter. Kära dikthyllan. Som nu två somrar i rad har tömts och transporterats ut till torpet inför diktläsardag med P. Så de ska ju förstås vara kvar. Inför nya somrars diktdagar.
Storböcker - mest sådana som kom i Bra böcker-paketen. En del har tagit bort redan och jag tror att det ska finnas mera att ta av där. Varför skulle jag läsa om akvarifiskar eller Karolinerna i stora tjocka böcker.
Fotoalbum - väldigt prydlig hylla efter fjolårets fotostädning. Allt i album nu. Och mera kommer inte -annat än tackfoton av folk som uppvaktats.
Se där - så mycket man kan skriva om böcker.
Men - vad händer med böcker som gallras ut? Ja - inget slängs förstås. Storböcker brukar jag få ut via Fb , skönlitteraturen går till bibbans bytesbord. Mycket tar omvägen via torpet - helt onödigt. För de blir inte mer lästa av att de tas dit. Där finns numera också ett maffigt bibliotek.
Ja, ja. Tänk att man upplevde böcker så värdefulla när man var ung vuxen och började samla. Nu verkar det som om världen skulle drunkna i böcker. Alla vill de och ingen vill ta i bytesgrupper på Fb. Antikvariat och stenfotslopppisar tar inte emot. Synd. Kanske nån som läser behöver en bok eller flera?



söndag 21 januari 2018

Kyrkan kan

Jag kommer just från kyrkoherdeinstallationen i min kyrka. En ståtlig tillställning där också biskopen deltog. Massor med folk på intallationsmässan och vid tillställningen efter.
Också andra som är nya i tjänsten installeras eller välsignas. Tom jag som nyinvald förtoendevald blev välsignad till uppgiften tillsammans med de andra. Och jag minns att det kändes bra. Och högtidligt.
Nu finns det förstås en andlig dimension i det som kyrkan gör vid de här tillställningarna men också en helt världslig bit vill jag mena - man presenterar de nya för folket.
Och när det gäller den biten tycker jag att det övriga samhället kunde ta efter.
Sådana funktioner som berör en kommuns invånare kunde uppmärksammas.
Några exempel - en skolas nya rektor, en ny kommundirektör/stadsdirektör, en ny polischef, kanske en ny vårddirektör. En liten tillställning - öppen för allmänheten - där den nya blir välkomnad och får visa upp sej för dem den ska tjäna.
Och varför inte - ett nytt fullmäktige kunde också på nåt smidigt sätt bli välkomnat till sin nya uppgift.- och få visa upp sej utan att behöva servera valfläsk.
Såna tankar efter kyrkoherdeinstallationen.





lördag 20 januari 2018

Matavfall

Jag läser på Yle:s hemsida om en person som lever på det han hittar i avfallskärl. Mat alltså.
 I samma artikel berättas att inom EU kastas det 173 kg mat per person och år. Och att var tionde brödbit, potatis och frukt i Finland hamnar i avfallskärlet.
Kom att tänka på mej själv. Jag slänger inte mat. Det är regeln. Tänker, fryser in, lagar mat planerat. Och faktiskt. Praktiskt taget inget hamnar i avfallskärlet. Något undantag - nån mögelostbit som blivit stenhård, nån gräddslatt som blivit dålig. Det händer sällan. Och - faktiskt i år - en del av den egenodlade potatisen och praktiskt taget all egenodlad lök som blivit dålig i förvaringen.
Det handlar nog om attityder mest tror jag. Och min attityd är att ta vara på "gudslånet". Finns ingen anledning att bete sej ansvarslöst här trots att vi lever i ett överflöd.
Och det bioavfall som kommer - typ fiskrens och skal av frukt och potatis - det läggs förstås i bioavfallskärlet.
Tillbaka till personen som lever som "dyykkari". Artikeln berättar vad allt han hittar i kärlet. Och nog är det ju otroligt hur mycket användbart - oöppnat - med outgånget datum som finns där. Men han anser också att han vågar äta sånt där datum gått ut. Och att han aldrig tagit skada.
Men han har andra idéer också. Inte använda toapapper utan bidédusch, inte skaffa barn för att inte belasta jorden.
Nåja - jag kan nog inte heja på dykandet - av hygieniska skäl - men vill istället slå ett slag för att vi ska tänka mera på hur vi hanterar livsmedel. Vi ska inte behöva kasta 173 kg mat per år. Vi ska inte just alls behöva kasta något bara vi tänker. Jag tänker - alltså kastar jag inte.





torsdag 18 januari 2018

Tänk om de har rätt

Tänk om det är sant det där som forskare och andra experter säjer. Det där att man inte ska använda surfplattor och telefoner i sängen. Dvs sluta sin dag med att utsätta sej för ljuset från skärmarna.
Nu har jag infört en regel att jag lämnar plattan stängd i vardagsrummet.
Och si - det har fungerat (ta i trä). Flera nätter har jag nu somnat utan piller eller annat och inatt sov jag hela natten.
Skämt åsido. Det är klart att jag tror på att det är som experterna säjer. Det är bara så avslappnande att ta fram plattan ochspela litet Wordfeud och Crossboss, att chatta med nån nattsuddare, läsa litet nyheter och kolla uppdateringar. Men tydligen är det för upphetsande.
Helt utan surf är jag ändå inte. Telefonen är med mej. Alldeles liten skärm. Och bara nån liten koll. Och kanske nån lugn sista chatt.
Och det viktigaste. Försöker hålla mej till min bästa läggdagstid. Försöker släcka lampan 23. Trist.



söndag 14 januari 2018

När någon håller på att försvinna in i sej själv

När den sprudlande livsglädjen är borta.
När det skärpta intellektet avtrubbas.
När de minnesdörrar som är öppna är de som leder till rummen med de gamla minnena.
När de nyare rummens dörrar öppnas bara en stund.  Och då ofta leder till oro eftersom det som finns i rummen kommer fram så fragmentariskt och är så svårt att uttrycka.
Då är det bästa att få möta den som är närmast.  Den som är där med sin kärlek. Kärlek som ibland bäst uttrycks via beröring. Men också med lugna trygga ord som har hörts förut. En röst som också säjer - jag kommer tllbaka snart. Och blicken som säjer - jag är här, nu och för alltid.
Då är det också bra att vara i trygg miljö där det finns människor i vars väsen det ingår både professionalitet och värme.
Och det är gott när någon kommer på besök och hjälper till att öppna dörrarna till de gamla minnesrummena.
Man får önska att balanserad medicinering och god vård ska hålla oro och ångest borta och att de glimrande gamla minnena ofta ska sippra ut.
Man får önska att de som står bredvid ska orka.
Alzheimers sjukdom är inte barmhärtig.
Inte mot den drabbade och inte mot dem som finns omkring - och speciellt inte mot den som är den allra närmaste.


Nya vindar

Det verkar som om statens järnvägar skulle ha fattat att fast de är statens så kan de vara serviceminded.
Man fick (förutom det trespråkiga inbandade) höra konduktören presentera sej och önska en trevlig resa. Man fick höra att nytt kaffe just blev klart. Lockande ord om menyn. Rabatt på smörgåsar. Menyn var dessutom helt ok. Jag åt en god fisksoppa på nerresan - och fick rabatt på kaffe-efter-maten.
Trevlig fortsättning på kvällen sades det när vi närmade oss ändstationen.
Tänk så enkelt. Och så viktigt att satsa på service idag när det finns så många konkurrerarande transportmedel.
Skam sägandes lade jag inte på minnet - men jag tror att allt extra sades bara på finska.



onsdag 10 januari 2018

Kotikissa

Jag undrar om jag inte är världens mesta kotikissa. Vill bara vara hemma och leva i mina rutiner.
Ska på en kort färd söderöver - södra delen av landet alltså, och det känns så obekvämt.
Lämna Vasa, lämna mitt hem, missa en del trevliga rutinsaker. Trots att jag lyckades pricka in resan riktigt bra.
Och jag vet - det är så hälsosamt att röra på sej. Så hälsosamt att få nya intryck. Både för kropp och själ. Speciellt för kotikissor.
Jag riktigt ser framför mej hur min kloka vän i grannskapet stå och klappar i händerna av glädje över hur bra min hjärna ska må av den lilla trippen.
Men jag - jag har redan hemlängtan.




tisdag 9 januari 2018

Id

Inloggning på vero.fi för att ändra skattekort, inloggning för att öva inför valnämndsarbetet, inloggning för att förnya recept i Kanta, inloggning för att skriva under medborgarinitiativet mot privat raketskjutning. Här några exempel på inloggningar där jag har behövt identifiera mej digitalt.
Utan att det har handlat om att logga in för att uträtta bankärenden.
Själv har jag numera möjlighet att logga in med mobilcertifikat - något jag tycker är mycket praktiskt. Och faktiskt också gratis via Telia. Tycker det är snabbare än att plocka fram bankens kodpapper.
De flesta omkring mej tycks inte använda det utan loggar in med sina bankkoder. En del tycker dessutom att det känns "farligt" att använda bankkoder för annat än banken - vågar/vill inte.
Farligt är det ju inte men nog kan man filosofera över ur det har blivit så här.
Dvs att vi inte har något riksomfattande digitalt identifikationssystem utan att vi är kopplade till vår bank eller vår mobilleverantör för att identifiera oss.
Mobilleverantörer som dessutom prissätter som de vill. I detta nu är Telia den enda där mobilcertifikatet är gratis.
Annars är det väl ok att tänka att mobilcertifikatet (det via mobiloperatörerna) skulle vara det riksomfattande - men då borde det ju finnas en bestämmelse att det ska vara gratis oberoende av vilken leverantör man väljer.
Men ännu hellre - ett nationellt system - företagsoberoende - gratis för användarna - kanske tom möjligt att använda från någon fristående apparat.
Ska vi starta ett medborgarinitiativ?



söndag 7 januari 2018

Sauli eller...

Vi har presidentval om några veckor. Och då är frågan hur man ska tänka.
Som opinionssiffrorna nu visar kommer vår nästa president vara Sauli Niinistö. Kanske tom efter den första omgången.
Gott så. Jag gillar Niinistö. Och visst har han profilerat sej under de år han suttit. I början minns jag att jag något förvånat konstaterade - aj ja det var ju Niinistö han hette, presidenten.
Jag kan alltså mycket väl rösta på honom trots att jag har en större favorit.
Frågan är alltså om jag ska rösta på min nummer ett eller på Niinistö som är min nummer två. Trots att Niinistö inte fanns bland mina första i de valmaskiner jag har testat.
Tänker nog litet så här - trots att man ju signalerar nåt med att rösta på en speciell kandidat - trots att hen inte vinner - så kan man ju rösta på Niinistö (som också är en bra kandidat) för att slippa en andra omgång. Spara tid och pengar.
Tänker jag omoraliskt nu och undergräver demokratin - där folket med sitt röstande ska visa vem som är favoritkandidaten?
Risken är förstås att folket låtter bli att rösta när allt redan är "klart".
Jag kommer att rösta - förhandsrösta pga att jag sitter i valnämnd - antingen på Niinistö eller på någon annan.



lördag 6 januari 2018

Bön

Bön av engelsk 1600-talsnunna i Wells Cathedral

”Herre, Du vet bättre än jag själv att jag håller på att åldras, och att jag en dag ska vara gammal.
Avhåll mig från den fatala tron, att jag måste yttra mig i alla ämnen och vid alla tillfällen.
Befria mig från begäret att jag skall ordna upp alla människors angelägenheter.
Gör mig tankfull men inte dyster, hjälpsam men inte beskäftig.Hjälp mig att inte repetera ändlösa detaljer, ge mig vingar som för mig till saken!
Försegla mina läppar angående mina krämpor och besvär.
De tilltar och det känns alltmer frestande att älta bekymren.
Jag vågar inte be om ett förbättrat minne
men jag ber om växande ödmjukhet och mindre tvärsäkerhet när mitt minne inte stämmer med andras.
Lär mig den strålande läxan att jag tar fel ibland.
Låt mig få bli någorlunda angenäm, jag vill inte vara något helgon, somliga helgon är så svåra att leva med.
Men en sur åldring är något av kronan på djävulens verk.Ge mig förmågan att se det goda i oförutsedda sammanhang och att se talanger hos människor där man inte väntade sådant.Och käre Herre, gör mig vänlig, så att jag säger dem vad jag ser.Amen."
Det här är ord som åtminstone jag har att ta till mej och tugga på. Speciellt de fyra första raderna. Som fd lärare är det ju nästan en yrkessjukdom att ta till orda och komma fram med åsikter. Man är ju ohämmat oblyg efter ett liv som talare. Och ledare.
Och man är van att upplysa. Och reda ut. Och som systematiker vill man ha koll - och då måste man fråga.
Ibland kan det ju vara bra med såna som kommer med åsikter och ställer frågor - men nån måtta måste det vara. Man behöver inte gapa upp hela tiden.
Många gånger tycker jag att det skulle ha varit bäst om jag hade hållit tyst. Men så faller jag dit igen - engagerad och ivrig.
De övriga raderna tror jag att jag bättre klarar av att följa. Läs och tugga på dina egna rader.
Bilden är från Anitas bilder

onsdag 3 januari 2018

Mötet

Var alltså på informationsmöte för Andelsbankens fullmäktige igår. Under mötets gång insåg jag ett par saker.
För det första talades det mycket sånt som var helt internt och som tom jag förstod att det är sådant som man inte kan blogga om eller annars sprida. Men det avhandlades också sånt som kunde vara av allmänt intresse. Så jag frågade om tystnadsplikten. Och ja - hela fullmäktigemötet - nu och senare - är belagt med tystnadsplikt. Inte ens protokollen är offentliga handlingar.
Dumma unge som inte förstår att det är så i det privata näringslivet. (Min anmärkning)
Men det är ju så annorlunda än det jag är van med - stadens fullmäktige tv-filmas och sänds direkt, församlingsrådets justerade protokoll ligger på nätet (utom de paragrafer som innehåller personliga uppgifter).
Så you know -my lips are sealed.
Det andra jag tyckte mej märka var att det nog inte på fullmäktigemötena kommer att finnas tid och rum för de små ärenden jag har. Saker som jag vill ändra på - antingen utifrån mej själv eller efter diskussion med andra.
Det att vara en länk mellan kunder och banken är en av mina uppgifter så det måste ju gå på annat sätt då. Den "digitala gemenskapen" jag läste om är faktiskt så ny att man inte riktigt visste vad den kommer att innebära i praktiken. Men det som jag fick var uppmaningen att kontakta banken direkt - och åtminstone när det gäller hemsidan har jag ett namn på en som kan nåt om det.
Det blir nog bra det här. Och på mötet var det en öppen och glad stämning.
Och om bonus fick jag när jag som vanligt kom för tidigt lära mej allt om byggmaterialförsäljningen i Vasa. Den jag satt bredvid - han kunde sånt han.



tisdag 2 januari 2018

Älskade papperstidning!

Det här med tidningsläsande har fått helt nya dimensioner sedan jag blev pensionär. Och under pensionsåren har det också utvecklats.
Utvecklats till en morgonritual som tar tid och ger njutning.
Mycket har jag tagit till mej på förhand - tom hela artiklar har jag redan läst på nätet (där jag också läser mycket mer nyhetsmaterial än tidigare). Men det finns ändå sånt som är värt att suga på i papperstidningen. Ledare, kolumner, storartiklar och mycket mer. Naturligtvis nyheter också.
Kanske är det så att det har varit speciellt mycket nu under helgdagarna.
Jag har förstås tillgång till e-tidningen och en bra platta att använda för tidningsläsning men det är inte detsamma. Inget går upp mot prasslet av tidningen - läst i sängen. Sen tror jag också att jag med en digitaltidning inte skulle ta läsandet till en rutin. Skulle läsa på natten då jag vaknar, skulle läsa snuttar under dagen när jag tycker att det blir nån lucka. Fel, fel fel.
Så när andra tallar om hur lång ledighet man får på grund av hur helgdagarna ligger räknar jag istället hur många dagar utan Vasablad det blir.
Och nog skulle det sitta med sjudagarstidning!