Bön

Bön av engelsk 1600-talsnunna i Wells Cathedral

”Herre, Du vet bättre än jag själv att jag håller på att åldras, och att jag en dag ska vara gammal.
Avhåll mig från den fatala tron, att jag måste yttra mig i alla ämnen och vid alla tillfällen.
Befria mig från begäret att jag skall ordna upp alla människors angelägenheter.Gör mig tankfull men inte dyster, hjälpsam men inte beskäftig.Hjälp mig att inte repetera ändlösa detaljer, ge mig vingar som för mig till saken!
Försegla mina läppar angående mina krämpor och besvär.
De tilltar och det känns alltmer frestande att älta bekymren.Jag vågar inte be om ett förbättrat minne
men jag ber om växande ödmjukhet och mindre tvärsäkerhet när mitt minne inte stämmer med andras.
Lär mig den strålande läxan att jag tar fel ibland.
Låt mig få bli någorlunda angenäm, jag vill inte vara något helgon, somliga helgon är så svåra att leva med.Men en sur åldring är något av kronan på djävulens verk.Ge mig förmågan att se det goda i oförutsedda sammanhang och att se talanger hos människor där man inte väntade sådant.Och käre Herre, gör mig vänlig, så att jag säger dem vad jag ser.Amen."

Det här är ord som åtminstone jag har att ta till mej och tugga på. Speciellt de fyra första raderna. Som fd lärare är det ju nästan en yrkessjukdom att ta till orda och komma fram med åsikter. Man är ju ohämmat oblyg efter ett liv som talare. Och ledare.
Och man är van att upplysa. Och reda ut. Och som systematiker vill man ha koll - och då måste man fråga.
Ibland kan det ju vara bra med såna som kommer med åsikter och ställer frågor - men nån måtta måste det vara. Man behöver inte gapa upp hela tiden.
Många gånger tycker jag att det skulle ha varit bäst om jag hade hållit tyst. Men så faller jag dit igen - engagerad och ivrig.
De övriga raderna tror jag att jag bättre klarar av att följa. Läs och tugga på dina egna rader.

Bilden är från Anitas bilder