När någon håller på att försvinna in i sej själv

När den sprudlande livsglädjen är borta.
När det skärpta intellektet avtrubbas.
När de minnesdörrar som är öppna är de som leder till rummen med de gamla minnena.
När de nyare rummens dörrar öppnas bara en stund.  Och då ofta leder till oro eftersom det som finns i rummen kommer fram så fragmentariskt och är så svårt att uttrycka.
Då är det bästa att få möta den som är närmast.  Den som är där med sin kärlek. Kärlek som ibland bäst uttrycks via beröring. Men också med lugna trygga ord som har hörts förut. En röst som också säjer - jag kommer tllbaka snart. Och blicken som säjer - jag är här, nu och för alltid.
Då är det också bra att vara i trygg miljö där det finns människor i vars väsen det ingår både professionalitet och värme.
Och det är gott när någon kommer på besök och hjälper till att öppna dörrarna till de gamla minnesrummena.
Man får önska att balanserad medicinering och god vård ska hålla oro och ångest borta och att de glimrande gamla minnena ofta ska sippra ut.
Man får önska att de som står bredvid ska orka.
Alzheimers sjukdom är inte barmhärtig.
Inte mot den drabbade och inte mot dem som finns omkring - och speciellt inte mot den som är den allra närmaste.